Prefer English? See our guide to tattoo artists in Gothenburg, prices and free consultation at Levis Tattoo.
Jag tror att min berättelse börjar innan jag själv förstod vad den betydde.
Långt innan jag blev tatuerare, före maskinerna, nålarna och den första nervösa linjen på riktig hud, fanns tecknandet. Jag gick fortfarande på gymnasiet när jag började rita av tatueringsmotiv. Tribalmönster, hajar, abstrakta former, icke-föreställande motiv – allt som bar på tatueringskulturens starka känsla av något bestående. Jag visste inte mycket, men någonting drog mig till det.
På den tiden var tanken enkel och nästan hemlig: kanske skulle jag en dag kunna bli tatuerare.
Jag har fortfarande kvar några av de gamla teckningarna någonstans. De var inte perfekta, men de betydde något. De var de första tecknen på en väg som jag ännu saknade modet, disciplinen och livserfarenheten att följa.
Konsten fanns alltid nära. Min mamma var målare, så jag växte upp med kreativitet omkring mig. Jag kände doften av färg, tystnaden när någon koncentrerar sig och det särskilda allvaret hos människor som skapar med händerna. Tecknande och måleri var en del av min omgivning. Men att leva nära konst och att själv bli konstnär är två olika saker. Det ena får man genom sin miljö. Det andra måste man välja.
Och länge valde jag det inte.
När jag blev äldre drog livet mig åt andra håll. Jag träffade nya människor, började skolka och gled långsamt bort från den som brukade sitta och rita tatueringsmotiv. Efter gymnasiet gick jag inte vidare mot konsten. I stället fick jag jobb på ett av Ungerns då största biografkomplex, i Budapest. Jag arbetade ute i salongerna, i kiosken och med det som behövde göras.
I tre år var det mitt liv.
Sedan kom också militärtjänsten – nio månader som förde mig ännu längre från drömmen jag en gång hade haft. Jag tecknade fortfarande ibland. Kanske målade jag lite då och då. Men jag tog det inte på allvar. Det var mer som att nudda vid något välbekant en stund och sedan gå därifrån igen.
Tanken på att bli tatuerare försvann ur mitt huvud.
Inte för att jag slutade älska det. Inte för att jag saknade förmågan. Men ibland tar livet inte ifrån en drömmen i ett enda dramatiskt ögonblick. Ibland distraherar det en långsamt, tills man glömmer vem man försökte bli.
Ungefär då kom en annan värld in i mitt liv: spel om pengar.
Under den sista tiden på biografen började en bekant ta med mig till kasinot i centrum. Elektroniska roulettmaskiner. Ljus. Oljud. Pengar som snabbt bytte händer. Först var det underhållning, men det blev mer än så. Jag fastnade och förlorade mycket pengar. Det var inget bra kapitel, men det blev en del av berättelsen. Märkligt nog ledde det som drog ner mig också vidare till något viktigt.
När jag hade slutat på biografen visste jag inte vad jag skulle göra med mitt liv. Jag sökte jobb och hittade en annons om en kasinoutbildning i Budapest. Om man klarade utbildningen kunde man få arbete.
Det lät lockande. Kanske för att jag redan kände till kasinomiljön. Kanske för att jag behövde en riktning. Kanske för att jag helt enkelt behövde pengar. Så jag sökte.
Men när dagen för intervjun kom ville jag inte gå dit.
Jag minns det ögonblicket tydligt. Jag sa till min mamma att jag inte tänkte gå. Jag var inte på humör. Jag hade ingen lust. Jag hade redan bestämt mig för att stanna hemma.
Då exploderade mamma.
Hon sa att jag hade sökt, att jag hade sagt att jag skulle gå och att jag nu fick fullfölja det. Hon pressade mig, grälade med mig och tvingade mig att ta mig själv på allvar en stund när jag inte ville göra det.
Det samtalet förändrade mitt liv.
Om hon inte hade drivit på mig den dagen hade jag inte gått på intervjun. Om jag inte hade gått dit hade jag inte kommit in i yrket. Och utan det yrket hade jag inte rest runt i världen, flyttat till Sverige, träffat människorna jag träffade eller till slut hittat tillbaka till konsten.
Ett beslut. En morgon. Ett gräl med min mamma.
Ibland kommer ödet inte som ett vackert tecken. Ibland kommer det som ens mamma som säger åt en att sluta dumma sig och gå på intervjun.
Jag gick.
Åren på kasino
Jag kom in på utbildningen och började därefter arbeta vid riktiga kasinobord, med riktiga pengar och under hård press. Det här var Budapest i början av 2000-talet, och det var allvar vid spelborden. Särskilt på helgerna kunde tempot vara intensivt. Snabba händer, skarpa blickar och press från alla håll. Där lärde jag mig yrket på djupet.
Jag arbetade på Tropicana Casino i Budapest i ungefär ett och ett halvt år. Vad jag inte visste då var att jobbet skulle bli mitt pass ut i världen.
År 2004 gick Ungern med i EU, och plötsligt kändes Europa mer öppet. Ungefär då kom rekryterare från England till Ungern för att hitta kasinodealers. Jag ville resa. Jag ville se något utanför det jag redan kände till. Så jag gick på intervjun.
Det lustiga var att de flesta av oss var duktiga dealers, men vår engelska var usel.
Ändå fick vi jobben.
I början av januari 2005 flyttade sex eller sju av oss till Derby i England. Företaget hyrde ett stort hus med rum åt oss alla. Vi var unga, vilda, fria och fullständigt oförberedda. Vi kunde knappt engelska, och på jobbet blev det pinsamt. Engelska kollegor kunde fråga något i personalrummet medan jag satt där utan att förstå eller veta hur jag skulle svara.
Det var obekvämt, men också precis vad jag behövde.
När man inte har något annat språk att gömma sig bakom lär man sig. Snabbt. Efter några månader kunde vi tillräckligt med engelska för att klara vardagen, sedan för att arbeta och till slut för att känna oss hemma.
Jag stannade i Derby i ungefär ett och ett halvt år. Men jag ville mer. Jag ville till sjöss. Jag ville resa. Jag ville se världen.
Fartyg, Sverige och ett liv jag inte kunde förutse
Så jag gick på en intervju för arbete på kryssningsfartyg.
Före intervjun varnade folk mig för kvinnan som skulle hålla i den. De sa att hon var tuff, krävande och svår att imponera på. Jag kom in i ett rum fullt av människor, trött efter kvällen innan. När det blev min tur att säga några ord om mig själv fick jag alla att skratta.
Det hjälpte.
Senare, under den enskilda intervjun, ställde hon en enkel fråga:
Om du kunde resa vart som helst i världen, vart skulle du åka?
På den tiden var jag väldigt inne på goatrance, psytrance och ravekultur. Så jag svarade ärligt:
Goa i Indien.
Det var inte många kryssningsfartyg som gick till Goa. Men ett fartyg gjorde en världskryssning med stopp där.
Jag fick en plats på det fartyget.
Då förstod jag inte hur betydelsefullt det var. När jag ser tillbaka tror jag att hon tyckte om mig och kanske hjälpte till att ordna det. Det fartyget blev ett av de viktigaste kapitlen i mitt liv.
För där träffade jag en tjej.
Vi skulle vara tillsammans i sexton år. Vi skulle få en son, Damien. Det var inte bara mitt arbetsliv som förändrades då. Det förändrade mig personligt, känslomässigt, helt och hållet.
Efter mitt första kontrakt på åtta månader följde jag med henne till ett annat fartyg: Carnival Pride. Det gick från Long Beach i Los Angeles ner längs Mexikos västkust – Mazatlán, Cabo San Lucas och Puerto Vallarta. Varje söndag var vi tillbaka i Long Beach. Det var ett märkligt och vackert liv: hav, arbete, hamnar, rörelse, frihet, utmattning och äventyr.
Efter ungefär sex månader bestämde vi oss för att säga upp oss och återvända till Ungern. Bara så där. Från en dag till nästa. Vi lämnade fartyget, flög hem och planerade att få jobb på Royal Caribbean.
Vid det laget var vi erfarna dealers, så att bli antagna var inte problemet. Problemet var väntan. De sa att det skulle dröja innan vi fick ett kontrakt. Vi väntade kanske två månader, och pengarna började ta slut.
Så vi fattade ett nytt beslut.
Vi hade vänner från fartygen som arbetade på svenska kasinon. Vi kontaktade dem, de pratade med sina chefer och snart blev vi inbjudna till Sverige på intervju. Vi flög från Ungern till Sverige, fick jobben, flög tillbaka, packade våra saker och flyttade till Sverige inom en vecka.
Det var 2008, strax före finanskrisen.
När krisen kom var inkomsterna på fartygen inte längre lika lockande. När kontraktet från Royal Caribbean till slut kom åkte vi inte. Vi stannade i Sverige.
Och nu är det 2026, och jag är fortfarande här.
Att vinna, förlora och vakna upp
Under en tid blev Sverige platsen där jag bevisade vad jag kunde i kasinovärlden. År 2009 deltog jag i en tävling om att bli Sveriges bästa dealer. Först tävlade jag i Göteborg och kom tvåa, vilket gav mig en plats i den nationella tävlingen i Stockholm.
Jag minns den dagen tydligt.
Jag minns vad jag hade på mig: en orange, stretchig T-shirt. Jag var ung, ungefär tjugoåtta eller tjugonio. Jag tränade, kroppen kändes stark, armarna var pumpade och jag gick in i tävlingen med självförtroende. Kanske för mycket självförtroende. Men jag var stolt. Jag kände att jag hörde hemma där. Jag visste att jag var bra på det jag gjorde.
Och jag vann.
Jag blev Sveriges bästa dealer.
Det erkännandet betydde mycket för mig. Det bevisade att jag kunde bemästra något. Att jag kunde tävla och vinna. Att jag inte bara drev genom livet på måfå – jag kunde bli riktigt bra.
Men framgång kan vara farlig när man inte är mogen nog att hantera den.
Efter vinsten förväntade jag mig att bli befordrad. Jag ville bli inspektör. Jag tyckte att jag hade förtjänat det. När det inte hände så snabbt som jag ansåg att det borde växte frustrationen. Min relation mådde inte bra, och inom mig blev jag alltmer rastlös, arg och besviken.
Jag var bra på mitt jobb, men jag hade inte kontroll över mig själv.
En dag kom min chef och sa att befordran var nära. Kanske var det menat som uppmuntran. Kanske var det en verklig möjlighet. Men jag hade en dålig dag och lät egot styra i stället för att svara tålmodigt och professionellt.
Jag sa ungefär: Om ni vill befordra mig, gör det då. Kom inte och säg att det snart ska hända. Jag borde redan ha blivit befordrad.
Det ögonblicket kostade mig.
Jag blev aldrig befordrad. Till och med det inspektörsarbete som jag hade börjat göra på deltid försvann. Långsamt förstod jag att min kasinokarriär i Sverige hade kört fast. Jag kunde stanna och förbli dealer för alltid, eller lämna och bygga något annat.
Den insikten gjorde ont, men den väckte mig också.
Frågan var: vad kunde jag göra i stället?
Den bortglömda handen
Jag hade gymnasiet bakom mig, ingen högre utbildning och ingen tydlig yrkeskunskap utanför kasinovärlden. Åtminstone var det vad jag trodde.
Sedan kom något tillbaka till mig.
Jag mindes att jag brukade teckna.
Inte att jag hade velat bli tatuerare. Det kom senare. Först var det bara tecknandet. Den bortglömda handen. Den gamla förmågan. Den del av mig som hade väntat tyst under allt brus.
Jag tog fram papper och penna. I mobilen hade jag ett foto av min dåvarande flickvän, och jag bestämde mig för att pröva mig själv.
Kan jag fortfarande teckna?
Jag satte mig ner och ritade av henne.
Och på något sätt liknade teckningen henne.
Kanske inte perfekt. Men tillräckligt verklig. Tillräckligt stark. Tillräcklig för att jag skulle förstå att förmågan inte hade försvunnit. Den hade sovit.
Den teckningen blev ännu en vändpunkt i mitt liv.
Jag insåg: jag kan teckna. Kanske kan jag använda det. Kanske kan jag bygga något av det.
Eftersom jag inte talade så bra svenska då bestämde jag mig för att pausa arbetet i Sverige och flytta tillbaka till Ungern för att studera grafisk design i två år. Skolan gav mig grunderna: teckning, design, Photoshop, komposition och visuellt tänkande. Den gav mig struktur. Den hjälpte mig att hitta tillbaka till konsten, inte bara som något känslomässigt utan också som ett yrke.
Under det andra året bodde jag nära min mamma, som fortfarande målade. En ung kvinna som hette Vivian arbetade tillsammans med henne. Vivian var begåvad, kreativ och också intresserad av tatuering. Vi pratade många gånger om hur spännande tatuering var, hur det kunde bli ett riktigt yrke, ge en inkomst och växa till något.
Men ett tag stannade det vid prat.
Så en dag ringde Vivian.
Jag har köpt en tatueringsmaskin, sa hon. Jag har köpt utrustningen. Vill du prova?
Självklart ville jag prova.
Hon kom från Budapest hem till min mamma med maskinen och utrustningen. Jag ringde min kusin och bad honom komma över. Han hade redan konturerna av tre stjärnor tatuerade på armen, och vi bestämde oss för att färglägga dem.
Vi hade egentligen ingen aning om vad vi höll på med.
Vivian färglade en stjärna. Jag färglade en stjärna. Min mamma färglade en stjärna.
Det låter nästan komiskt nu, men så började det. Tre personer, en maskin, ingen riktig erfarenhet och tre små stjärnor på min kusins arm. Min första tatuering gjordes inte i en perfekt studio med fullständig kunskap och självsäkerhet. Den var trevande, klumpig, mänsklig och oförglömlig.
Nästa dag köpte jag en egen maskin, färgkoppar, färger och allt jag behövde för att börja.
Det var då den gamla drömmen kom tillbaka – inte längre som en fantasi, utan som ett beslut.
Pojken som en gång ritade av tatueringsmotiv på gymnasiet hade tagit en lång väg bort från sig själv. Han hade gått igenom biografer, militärtjänst, spel om pengar, kasinon, England, kryssningsfartyg, Indien, Mexiko, Sverige, framgång, ego, besvikelse, faderskap, misstag och hårda lärdomar.
Men handen mindes.
Konstnären hade inte försvunnit.
Han hade bara väntat på rätt ögonblick att komma tillbaka.
Och när jag till slut tog upp maskinen började jag inte från ingenting. Jag hade allt med mig – pressen vid spelborden, disciplinen i att dela kort, fartygens rörelser, språken jag hade lärt mig, länderna jag hade sett, misstagen som hade gjort mig ödmjuk och viljan att bygga ett annat liv.
Så började min resa som tatuerare.
Inte i en rak linje. Inte perfekt. Inte som jag hade föreställt mig när jag var ung.
Men kanske var det just därför den blev min.
Om du funderar på en egen tatuering är du välkommen att börja med ett samtal. Berätta om din idé, placering och storlek, så hjälper vi dig att hitta nästa steg.
Du kan också läsa mer om personliga tatueringar i Göteborg, blomtatueringar och tatueringspriser och deposition.